Det var en gång...

Så här gick det till när Tigern en gång jagade i djungeln, men i stället för att hitta något att äta hittade tre nya vänner.

Efter en ovanligt blåsig och enslig natt i djungeln vaknade tigern vrååålhungrig, hans mage kändes som ekot av ett djungelvrål. Kurrandet i magen ställde dock till problem för honom. Så fort han fick vittring på någon god liten zebra eller antilop avslöjades han av sin kurrande mage. "Kuuuurrrrrrrrr, kurrrrreeeee" lät det. Plötsligt hördes ett fnissande bland buskarna. Det var Ormen!

- Är du en buktalare som heter Kurre eller?, frågade Ormen. Buktalare är såna som kan prata med magen, men det kunde han ju inte. Han var ju bara så förskräckligt hungrig.
- Ha ha, mycket lustigt, din slang, svarade Tigern vresigt. Man blir lätt vresig om man inte har någon mat i magen, maten är mycket viktigt för humöret. Men även om Ormen var en retlig typ så var han väldigt snäll också.
- Jag vet en som alltid har mat, sa han till Tigern.
- Vem då?, undrade Tigern.
- Snöis. Han bor i Berget där djungeln slutar och snön tar vid, svarade Ormen.
- Är det långt dit? Jag är nämligen VRÅÅÅL-hungrig, sa Tigern och hans mage instämde med ett ljudligt kurrreeeerrrerur.
- Följ mig, sa Ormen och ringlade iväg.

Det gick inte så fort men Tigern tyckte att Ormen verkade snäll, och han var ju så hungrig. Rätt som det var hördes ett väsande från trädkronan. Snöis! Han var en enstöring och tyckte inte om oväntat besök.
- Har jag inte sagt att jag vill vara ifred, sa Snöis och tittade på Ormen. Vem kommer du dragande med nu?, frågade han surt.
- Hm, sa Ormen. Jag tror att det är en släkting till dig och han är... Ett högt kurrande avbröt honom.
- En riktigt hungrig sådan i sådana fall, sa Snöis, riktigt vänligt nu. Släktingar... Jojo, kanske kusinbryllingar eller något sånt, på min mors eller fars sida. Vem vet sånt?
Men Tigern och Snöis fann varandra och Snöis dukade fram en fantastisk frukost till dem alla tre. Mätta och belåtna låg de tillbakalutade i lövverket bland grenarna, en två, tre meter upp i luften. Man har sån skön utsikt där.

Medan de låg där och småpratade om både det ena och det andra hördes ett trampande och snubblande under dem. De trodde knappast sina ögon när en LIVS LEVANDE Zebra kom gående under dem!
- Åh, jag som är så mätt, stönade Tigern. Jag kan inte få ner en endaste svanstipp till.
- Vilken tur för honom då, fnissade Ormen. Snöis tittade på Zebran, den verkade vilsen på något sätt. Och den gick konstigt också, snubblade fram bland snåren och verkade inte se bra alls.
- Jag tror inte han ser så bra, sa Snöis.
- Klart han ser bra, sa Ormen, han är ju en "Se bra". Och så skrattade de alla tre och som de skrattade! De skrattade och skrattade som man bara gör när man är mätt och glad och njuter bland nyfunna vänner. Till sist skrattade de så mycket att de trillade ned från grenen de låg på och landade mitt framför Zebran som förvånat tittade upp. Då skrattade de tre vännerna ännu mer, de skrattade så de grät. Deras skratt började smitta av sig på Zebran som också började småle och skratta också.

Till slut låg de alla fyra utmattade och intrasslade bland lianer och ormbunkar. De tittade på varandra och förstod att det var en alldeles speciell dag. En sån där Glädjedag då man bara utbrister "Åh vad lycklig jag är", när man vill Hoppa och sjunga och ropa ut ett riktigt DJUNGELVRÅL!